Hallå, var försvann min impulsivitet?
Läste tidigare det här som coolsöta Aye skrev i sin blogg. Bara sådär ger hon sig iväg med två vänner till Göteborg. Det fick mig att börja fundera på vad som hände med min egen impulsivitet.
Antar att den nådde sitt klimax under den där året efter gymnasiet då jag i stort sett hade nästan ingen sysselsättning som inte var flexibel (arbetade som lärare för elever med koncentrationssvårigheter på 50%, pluggade Kemi, Fysik och Matte på Komvux samt läste upp Samhälle på egen hand). Då var många dagar näst intill oskrivna och jag kunde forma dem som jag ville. Sommaren som kom därefter var helt fri; jag jobbade inte, bodde hos föräldrarna och gjorde precis det jag kände för. Den sommaren tog min impulsivitet sin sista suck. När jag läste det där hon skrev, saknade jag den tiden.
Min situation idag ser helt annorlunda ut. Just nu sommarpluggar jag på heltid, mest för att få pengar så jag kan betala min hyra. Efter det så börjar jag jobba och jobbar fram till sommarens slut. Pengar försvinner till hyra, mat och andra nödvändigheter. Jag lånar även från mina föräldrar under hela sommaren och för att betala tillbaka försvinner större delen av den lön jag kommer att få. Visst kan jag åka iväg någonstans, men då är det något jag måste planera i förtid så jag hinner med skolan.
Det som räddar mig från att bli deprimerad är frågorna:
Gillar jag mitt liv? Mår jag bra?
För svaret på frågorna är ja. Jag vill faktiskt inte vara någon annanstans än där jag är just nu.
