Miss Nobody

Det är midsommar. Rätt värdelöst, tycker jag. Då jag är av typen första-generation-svensk så har jag inte blivit uppvuxen med typiska svenska högtider och traditioner. Jul och påsk är exempel på sådant som firas medan midsommar och kräftskivor faller bort. Syster min har hookat en man från en typisk svensk familj, lite sneaky sådär, så hon firar både det ena och det andra sedan lite mer än ett år tillbaka.

Förra året så firade jag midsommar hos hennes svärföräldrar, kanske det första riktiga firandet någonsin. Det var faktiskt väldigt trevligt, trots att jag inte drack mig redlös eller proppade i mig sill som jag hört att man ska göra. Men jag dansade lite, lite runt den där fallosymbolen och åt potatissallad. Och var omgiven av familj och släkt. Eller, systers ingifta familj och släkt, men den får hon dela med sig av. Jag menar, vår iranska släkt bor ju i världens alla hörn och den finska..ja, den bor ju kvar där mitt i landet där man pratar med jättelånga ord. Så, syster har ingen rätt att vara snål. Finländarna firar förresten också midsommar, men de tänder brasor då. Lite efterblivet sådär, det gör ju svenskarna på Valborg? I år så blev firandet med dem i vilket fall som helst uppskjutet en vecka, så vi ska dit nästa helg så jag får tralla runt fallosymbolen, äta mer potatissallad och snylta på släkt.

Idag är det faktiskt jag som ska stå för firandet. Eller, jag står för min lägenhet som är rätt mörk då glödlamporna gick sönder när säkringen gav upp ett par dagar sedan och mamma, pappa och farbror (som är på långväga besök från Kanada) kommer med all mat. Jag funderar på om jag ska snickra ihop en fallosymbol lite snabbt och ställa på bordet, som jag gjorde två år sedan. Då firades midsommar med pizza på närliggande pizzeria med syskonen, då föräldrarna var borta i staterna...

Nu måste jag snabbröka två cigg(jag tjuvröker sedan fyra år tillbaka, heh), duscha och göra mig i ordning. Klockan ett är deadline. Måste diska.