Miss Nobody

Jag är hemma hos föräldrarna. En välbekant doft dansar runt i lägenheten. Rostbiff. Mamma har lagat då några av pappas arbetskamrater ska komma på besök. Jag har kommit på mig själv att fundera ett antal gånger på om jag ska smyga ut i köket och sno en bit innan det har slagit mig att jag faktiskt inte äter kött sedan den första september 2008 ( i misstag smakat två gånger). Jag flyttade hemifrån och slutade med kött då samtidigt. Visserligen är jag inte världens mest strikta vegetarian (jag har inte beslutat mig om jag verkligen ska sluta med lädersneakers och äter godis med gelatin ibland), men det skulle kännas helt sjukt att ta en tugga av rostbiff. Mer kött kan det inte bli, ungefär.

Är kött ens så gott egentligen? Jag kan inte påstå att jag har saknat det annars. Det enda är tillgängligheten. Tidigare fick jag en burgare på tio till femton sekunder sekunder, nu tar det flera minuter...Ett skräckexempel är McDonalds i Huddinge. Tre gånger har jag fått vänta i tio till femton minuter innan de har fattat att påbörja min beställning trots att det näst intill har varit folktomt. Sist blev det tjafs då jag fick vänta i tjugo minuter på en burgare som skulle ha tagit "fem minuter". Jag fick tala med chefen som var tre sekunder från att explodera, men gav tillbaka mina pengar ändå. Sjukligt otrevlig snubbe. Jag undrar om det här inte rör sig om någon form av diskriminering, då det hänt upprepade gånger på samma ställe att just min beställning "glömts bort"...

Nej, ingen rostbiff idag i alla fall för mig. Det är inte så att jag har blivit veggo för att jag äcklas av kött, tycker synd om djuren, bryr mig om miljön eller något annat liknande...även om jag kanske gör alla på sätt och vis. Det enda jag går på är känsla. Och gällande det här så hänger känslan fortfarande kvar, så ser ingen anledning till att sluta.