Mästerflipparn
Jag är en expert på att flippa ur på folk pga saker som somliga definerar som "småsaker". Men hur stora eller små saker är uppfattas ju individuellt; vi tänker ju olika och ser saker och ting från olika perspektiv. Därmed accepterar jag inte när någon försöker förminska något som jag tycker är stort och stämplar mig som konstig. Det tycker jag är att spotta på mig som individ. Visst får du tycka annorlunda, men att säga att du har rätt och jag har fel istället för att försöka se det från min synvinkel gör mig bara mer förbannad.
Möjligen är jag överanalyserande och en aning (mycket) dramatisk i vissa (många) avseenden, vilket delvis kan förklaras genom att se tillbaka på min uppväxt, men det är något jag har accepterat att jag är. Självklart försöker jag att avancera från överanalyserande till enbart analyserande och skära ner på dramatiken, finna balans i det hela. Men att stämpla mig som konstig? Nej, det har ingen rätt att göra. Annorlunda är ordet. Utan någon negativ klang.
Däremot har jag varit sådär hänsynslöst överreagerande och knäpp tidigare. På den nivån att jag inte har lyssnat på hur den andra tänker utan utgått från att enbart jag har rätt och den andra parten är dum i huvudet. Sedan förklarade jag nog aldrig heller hur jag tänkte heller. Träffade på en gammal killkompis som jag var sådan mot för flera år sedan. En väldigt trevlig kille som råkade säga något och sedan göra något som gjorde mig okontrollerat förbannad och sedan dess har vi inte haft någon större kontakt. Vi hälsar och så när vi träffar på varandra, sådär artigt ni vet. Då jag tänkte på hur vi hamnade i varandras "barasägahej"-fack så kände jag mig glad. Inte för att han hamnat i det facket, utan glad över medvetenheten att jag har avancerat. Att jag faktiskt har någolunda kontroll över knäppisen i mig idag.
