Miss Nobody

Min pappa och därmed även halva min släkt kommer från Iran, men mer än så har det aldrig varit för mig. Visst har det varit en del iransk kultur och mat, men inte särskilt mycket alls. Pappa får aldrig åka tillbaka dit. Delvis för att han vägrade åka tillbaka dit i början av åttiotalet när militären kallade, delvis för att han konverterat till kristendomen och dessutom varit pastor.

Han åkte alltså precis innan allting förändrades i landet och har aldrig åkt tillbaka. Hans syskon spred sig sedan till ett antal olika länder långt borta, så det har inte fungerat att ha någon regelbunden kontakt på det sättet. Så. Jag har aldrig någonsin känt att jag har någon större koppling till landet mer än min näsa och gigantiska ögon. I perioder har jag velat lära mig tala persiska, men efter att farmor dog ett par år sedan så går det faktiskt att tala med alla genom att använda min knaggliga engelska. Därmed har det bara blivit en tanke. "Någon gång ska jag lära mig, men inte nu". Men där tar det också stopp.

Att någonsin åka till Iran har aldrig  känts särskilt frestande. Visst har jag velat se min fars tidigare så älskade Tehran, men inte på landets villkor. Det står emot allting som jag tror på. Demokrati. Religionsfrihet. Yttrandefrihet. Hur skulle jag någonsin kunna sätta min fot i ett land där mänskliga rättigheter ses förbi?

Vi har aldrig talat om Iran så mycket hemma. Aldrig om situationen där. Vi alla har ju vetat om en del, men inte har någon av oss yttrat ett ord. Det har ju inte hört till våra liv.

Men nu. Ett par dagar sedan kom min farbror på besök. Och sedan han satte sin fot i mina föräldrars hus har jag blivit mer eller mindre tvungen till att hänga med vad som händer. Jag vill bara stänga av och återgå till att vara halvmedveten som innan. Ignorera. Men det går inte.

Det gör sjukt ont bara jag tänker på det. Den verklighet som råder där gör så fruktansvärt ont.

Min farbror, hans fru och hans barn bor där. Vi har ingen kontakt längre, då farbror hamnade lite i kris efter sin pension och far min inte har orkat med någon kontakt sedan dess. Men mina tankar är hos dem.

Hoppas att det blir något bra av hela skiten. Fan.